En önskan,en bön , en vädjan..

Sitter här , hjärnan går på högvarv , kommer på mig själv hela tiden med att gå runt o ömsom önska , be , vädja och emellanåt bli arg på någon,men vem ska man bli arg på,vem har bestämt att just du skulle bli sjuk,vem har bestämt att en redan sorg tyngd familj ska utsättas för denna oro , vem kan vi skälla på o anklaga när livet är så här orättvist?

När man drabbas av olyckor själv,tänker man,skriker man,lever man "varför drabbar det oss" "varför vi"... men vi behöver svänga på det,varför inte vi? det drabbar ju andra,varför ska vi vara förskonade?
Om det är något vi lärt oss det senaste året är det ,hur hårt det är att mista någon,hur mycket vi älskar varandra,vi har lärt oss vad som är viktigast i livet..
Vad kan vi möjligtvis lära oss av det här, just nu, som vi inte lärt oss tidigare??
Mitt hjärta mina tankar mina böner mina önskningar mitt hopp min kärlek går just nu till en liten kämpande kille.
Hoppas någon hör oss.